retrofriday

Fick en kyckling i påskpresent! Hur gulligt är inte det? Även om jag bor mitt i storstaden så behöver man väll inte bo ute på landet för att ta hand om en kyckling? Någon som har erfarenheter av att ta hand om en sådan här gul, lurvig liten sak? Snälla, jag behöver lite råd...
Snart kommer nya berättelser, tur att lovet för med sig något bra i allafall!
Kastanjenöt (kycklingen) pipar och gnäller, den vill ha mask... dags att ta fram spaden och gräva..
Vi syns i trädgården

Brist på fantasi just nu, därför den dåliga uppdateringen.
Lägger kanske snart in fortsättningen på de övriga berättelserna, men måste byta dator. Troligen sker det inom 10 dar ( kommer bli 1 år istället) .
Hoppas ni gillar dom , släng gärna in en kommentar på vägen!

" En kompromiss är konsten att dela en kaka så att alla tror de fått den största biten "
- Winston Churchill

Livet bland överklassen -del 2
Det slutade med att jag valde en rosa klänning från någon designer med prislappen fortfarande kvar. Jag använde aldrig samma kläder två gånger, något min mor lärt mig som ung. Jag bestämde mig för att håret var ett hopplöst fall, något sömn inte kunde fixa, men än en gång,  det ingen kunde fixa kunde benjamin fixa, så jag gick med tunga steg nerför trappan till ateljén och bad Holly, min hushållerska, ringa och boka tid. Jag gick vidare in till vardagsrummet, där min mor befann sig. När jag artigt hälsade god morgon vände hon sig om och stirrade på mig med ett chockerat uttryck i ansiktet.
-Vad har hänt med ditt hår?! Stönade hon och började granska mig från topp till tå, troligen för att försäkra sig om att det verkligen var jag, och ingen zombie som stod mittemot henne.
- Jag hann inte  duscha igår, försäkrade jag henne medans jag ryckte på axlarna och hon smackade missnöjt med tungan.
- Vi borde ta dig till Benji omedelbart! utbrast hon och började gå emot den enorma plasma skärmen som såg ut som en tv , men faktiskt var en telefon.
Jag hann stoppa henne innan hon börjat slå numret till min räddare i nöden och förklarade lugnt och sansat att jag redan bett Holly ringa honom. Hon drog en lättnad suck och smekte mitt ansikte innan hon vände sig om och plockade upp ett enormt vitt kuvert och gav det till mig.
-Brunch, klockan 12 vid hotel grande. Sa hon innan hon lämnade mig.

Jag kollade på klockan och jag kände hur ett panikanfall var nära att komma. Bara två timmar kvar tills jag skulle äta brunch, jag var tvungen att skynda mig till Benji för att inte skämma ut mig totalt på stan med mitt bruna lockiga hår som stod rakt upp likt en punkares. Jag sprang med mina långa ben ut till limousinen och kollade mig hela tiden till höger och vänster för att försäkra mig om att ingen skulle se mig. Livet som kändis var inte det lättaste precis. Jag måste alltid leva upp till normen om hur en kändis måste vara, välsminkad, fina kläder, en bra förebild, inte snacka skit, endast för att undvika de stora skandal tidningarna som skulle komma morgonen efter om jag bröt mot något av det. Ibland brukade jag drömma mig bort, drömma mig bort till ett liv där jag kunde vara, tänka och framförallt se ut hur jag ville. Men jag var tvungen att acceptera mitt kändisliv, det som folk drömmer om att vara.

  Jag satt i baksätet i limosinen och lutade mig tillbaka och tittade ut på manhattans stora stad. I ögonvrån fick jag se några galna fans som pekade och skrek som om att de blivit galna. Tänk att jag har åstakommit något stort här i världen, jag var nästan större än den där britney spears som jag alltid sett upp till som barn. Nu är det tvärtom, nu är det äntligen folk som ser upp till mig. Bilen stannade med ett ryck, vi var framme hos Benji. Hans ögon svimmade nästan när han fick se mitt rufsiga hår. Jag skämdes över mitt utseende och kollade genast ner på det vita klinkergolvet. Han tog alltid emot mig med öppna armar, den där Benji. Han la handen på min korsrygg och förde mig till en port med mörka glasväggar. Detta var något nytt.
-         Ett specialrum till speciella kunder, förklarade han.

Jag tolkade min egen översättning, ett rum med så mörka fönster att även om någon hade med sig en röntgenapparat skulle ingen se in vem som behövde en akut hårvård. Antigen var rummet till för kändisar, eller de personer som stormade in med en kvast som hår. Jag hade känt Benji alldeles för länge för att förskräckt ana de sista. Jag kände hur rodnaden smög sig uppåt längs min hals, tills den tillslut nådde sitt mål, kinderna. Typiskt mig, alltid skämma ut mig. Det räckte väll inte tillräckligt att storma in med det hemskaste håret någon sett på Manhattans mest eftertraktade och exklusiva salong. Jag skulle självklart se ut som en tomat i ansiktet också.

Fortsättning-Barnet i Auswitch

.....Men nu fångade något annat min blick och det var att alla vi judar satt runt ett enormt vitt bord. Runt oss stod flera soldater men det var något som inte stämde. Det verkade som om de anpassade sin ställning för att kunna skydda en person. Det verkade som om dom var redo att slänga sig framför en pistolkula för att kunna skydda denna personen. Och det var säkert också var dom antagligen var. Min nervositet började ersättas av en större och en helt annan sorts känsla. Något jag inte känt på länge. Nyfikenhet. Jag visste att jag borde ha varit rädd, att jag borde ha varit nervös. Men när personen vände sig om i stolen där den satt med ryggen emot oss. Kände jag till en början igenting. Jag visste vem det var. Det svarta slickade håret. Den lilla luggen. Den svarta mustaschen på hans överläpp och rynkorna som aldrig skulle försvinna så länge vi fanns från hans ansikte.  Hitler.

Forsättning kommer:)

    

Barnet i Auswitch

Utmattad och utsvulten sitter jag här återigen med stora blåmärken och den hemska smärta genom min kropp, återigen piskan som efter varje slag brände på min rygg, återigen den hemska känslan om att jag inte borde finnas till… återigen, ja jag kan hålla på hur länge som helst. För mig, den smala tonåringen med det mörka ansiktet, var det inte lätt att leva på denna tid, och att jag var jude gjorde ju inte saken bättre precis. För dem var jag en provdocka, ett experiment som inte hade några känslor. För de otäcka negrarna som de uttryckte sig, kunde de göra var som helst med och det var bara en tidsfråga innan de inte längre hade mig vid liv. Hur kan människor ha förmågan att trycka ner andra människor så lågt för själva känna sig bättre till mods? De skulle utrota oss, utrota varenda litet spår av oss. De var hjärntvättade av Hitlers övertygande tal om att den ariska rasen var de högst stående människorna på jorden.
Ibland undrade jag om allt verkligen var värt det. Om smärtan och rädslan verkligen var värt min religiösa tro. Hur länge skulle allt pågå? Kanske var jag och resten av det judiska folket, ett slags utvalt folk som skulle bära alla folkets synder och bli bestraffade för det? Kanske skulle… Men något avbröt mina tankar. En lampa tändes och mina ögon sved till av det starka ljus som träffade näthinnan. En man i grön uniform kom fram till mig och resten av judarna som befann sig i rummet. Han beordrade oss att följa efter honom och igen stack rädslan om att något hemskt skulle hända , hål i mitt bröst. Jag följde efter honom med ett tiotal andra judar och vi började gå i en enorm korridor som jag gått minst hundra gånger förr. Men idag var något annorlunda. Han svängde vänster och började gå ner i en enorm trappa som lika väl kunde varit trappan mot helvetet, och det var kanske där jag var på väg nu .. till helvetet? En svart påse föll ner på mitt huvud och jag började bli nervös. Vad skulle vara så hemligt att vi inte fick se vart vi skulle? Detta hade aldrig hänt mig innan. Jag hörde hur dom delade på oss. Hälften av oss svängde vänster och hälften till höger. Jag tillhörde dem som svängde vänster. Jag kände att vi befann oss i ett rum eftersom det var avsevärt varmare än i den kalla källaren. Jag fick sätta mig ner på en stol och jag hörde en nyckel vridas om och en spärr sättas för dörren. Hjärtat slog hårdare och hårdare, kanske var detta slutet? Kanske var det bra att jag åtminstone fick dö nu , utan att lida och vara fast i detta enorma fängelse innan jag dog av ålder. Men en annan nervositet gnagde inom mig. Även om detta var döden, skulle döden göra ont? Skulle de plåga oss i flera dagar, tortera oss innan vi tillslut föll i medvetslöshet och dog. Allt jag hoppades på var att det skulle gå snabbt.
Till min fövåning knäpptes handbojorna ljudlöst bort och kedjorna rasslade till när de slog i golvet. Påsarna lyftes över huvudet, men det var knappt så jag märkte det. Jag hade inte varit utan handbojor på flera månader. Jag gnuggade handlederna och jag insåg att de blödde och var gula av gamla blåmärken.

Är ni intresserade av fortsättningen? Släng in en kommentar isåfall

Hoppet
Alla träffar med psykologen var förgäves. Alla sena kvällar med röda, sprängfyllda ögon efter varje droppe som fallit var förgångna. Det hörde till det förflutna, men nu var jag här i nuet, allt som betydde något var de långa stegen, stegen mot ett bättre liv, i framtiden. Framtiden, den låg så långt bort. Jag visste att jag hade fler kvällar framför mig, med de röda gråtfyllda ögonen, dessa långa kvällar med deprimerande tankarna, om och om igen. Hur många gånger hade jag egentligen gråtit mig till söms? Hur många kvällar hade jag inte fallit, längre och längre ner i det djupa, svarta hålet? Det enda som höll mig vaken, i tankarna var hoppet, hoppet om framtiden. Hoppet om ett bättre liv. Jag ville ha DET. Ett gult hus med vitt staket, den glufsande söta hunden som kom skällande med tungan utanför munnen vid första trycket på ringklockan, tre underbara barn, två tjejer och en kille. Den man som skulle älska mig förevigt. Jag ville stå vid altaret i vit klänning, uppsatt hår och med mina närmsta vänner leende emot mig. De blixtrande kameror som bländade oss vid bröllopsvalsen. Jag ville ha framtiden. Jag ville åldras, åldras med någon. Jag ville inte leva ensam i en etta, äta nudlar varje dag och sova till 12. Ja, allt som höll mig vaken var hoppet.

Meningen med livet för en knarkare

Här sitter jag, återigen, i den trånga cellen där endast en liten glipa ljus kommer in från det minimalt lilla fönstret. Trotts flera dagars tjatande, nej veckor är nog mer korrekt, tjatande om knarket, tjatande om hur jag varken får göra si eller så, sitter jag här ändå. Psyket är nog det som tär på mig mest. Känslan om en dålig människa, känslan av att jag inte behöver finnas till. Vad är meningen med livet? Är jag född till att alltid misslyckas? Hur kunde jag trilla dit igen? I beroendet, suget efter knarket, suget efter den häftiga känslan att sväva i luften? Att jag aldrig tänker på konsekvenserna, det som betyder något. Utan dessa jobbiga och hemska konsekvenser skulle livet varit felfritt. Då skulle jag sluppit att sitta i denna håla. Då skulle jag sluppit de rykten som folket sprider omkring mig. Då skulle ja sluppit alla de sömnlösa nätterna med mordtankar och söndergråtna ögon, då skulle ja sluppit… ja det går att hålla på hur länge som helst. Min största fråga är när vändpunkten kommer komma i mitt liv? Finns det ens någon vändpunkt? Kommer jag någonsin kunna bli ”normal”? Finns det ens en definition av normal? Kommer jag att få sitta i den här hemska kroppen för alltid? I den här kroppen som människor alltid undviker? Med de skarpa blickarna och de svaga rösterna som jag ständigt får?
 ”Akta er för henne, hon knarkar”? Ska dessa ord prägla och följa med mig resten av livet? Undra om det finns någon i världen som förstår mig. Förstår min bakgrund, förstår hur det är att bli misshandlad av sina föräldrar, förstår hur det är att vara våldsam i skolan, besöka skolsystern, socialen, psykologen… Ja kan man bli mer misslyckad? Jag är inte stark längre, jag var det förut men när jag äntligen trodde det var bra ramlade jag dit igen. Klumpen i magen blir bara större. Aldrig trodde jag att alla de sår som just höll på att läka skulle rivas upp så snabbt. På en dag förändras livet från ett hoppfullt och relativt lyckligt liv, till ett mörkt, svart, djupt hål. Jag är på väg att ramla neråt i det svarta hålet och ge upp. Vad skulle kunna få mig att ändra riktning och klättra uppåt?

Tredje inlägget. Har skapat kategorier för varje berättelser, så de blir lättare att hitta:)

                                                       Livet bland överklassen