Drugs
Meningen med livet för en knarkare
Här sitter jag, återigen, i den trånga cellen där endast en liten glipa ljus kommer in från det minimalt lilla fönstret. Trotts flera dagars tjatande, nej veckor är nog mer korrekt, tjatande om knarket, tjatande om hur jag varken får göra si eller så, sitter jag här ändå. Psyket är nog det som tär på mig mest. Känslan om en dålig människa, känslan av att jag inte behöver finnas till. Vad är meningen med livet? Är jag född till att alltid misslyckas? Hur kunde jag trilla dit igen? I beroendet, suget efter knarket, suget efter den häftiga känslan att sväva i luften? Att jag aldrig tänker på konsekvenserna, det som betyder något. Utan dessa jobbiga och hemska konsekvenser skulle livet varit felfritt. Då skulle jag sluppit att sitta i denna håla. Då skulle jag sluppit de rykten som folket sprider omkring mig. Då skulle ja sluppit alla de sömnlösa nätterna med mordtankar och söndergråtna ögon, då skulle ja sluppit… ja det går att hålla på hur länge som helst. Min största fråga är när vändpunkten kommer komma i mitt liv? Finns det ens någon vändpunkt? Kommer jag någonsin kunna bli ”normal”? Finns det ens en definition av normal? Kommer jag att få sitta i den här hemska kroppen för alltid? I den här kroppen som människor alltid undviker? Med de skarpa blickarna och de svaga rösterna som jag ständigt får?
”Akta er för henne, hon knarkar”? Ska dessa ord prägla och följa med mig resten av livet? Undra om det finns någon i världen som förstår mig. Förstår min bakgrund, förstår hur det är att bli misshandlad av sina föräldrar, förstår hur det är att vara våldsam i skolan, besöka skolsystern, socialen, psykologen… Ja kan man bli mer misslyckad? Jag är inte stark längre, jag var det förut men när jag äntligen trodde det var bra ramlade jag dit igen. Klumpen i magen blir bara större. Aldrig trodde jag att alla de sår som just höll på att läka skulle rivas upp så snabbt. På en dag förändras livet från ett hoppfullt och relativt lyckligt liv, till ett mörkt, svart, djupt hål. Jag är på väg att ramla neråt i det svarta hålet och ge upp. Vad skulle kunna få mig att ändra riktning och klättra uppåt?
