Faith
Hoppet
Alla träffar med psykologen var förgäves. Alla sena kvällar med röda, sprängfyllda ögon efter varje droppe som fallit var förgångna. Det hörde till det förflutna, men nu var jag här i nuet, allt som betydde något var de långa stegen, stegen mot ett bättre liv, i framtiden. Framtiden, den låg så långt bort. Jag visste att jag hade fler kvällar framför mig, med de röda gråtfyllda ögonen, dessa långa kvällar med deprimerande tankarna, om och om igen. Hur många gånger hade jag egentligen gråtit mig till söms? Hur många kvällar hade jag inte fallit, längre och längre ner i det djupa, svarta hålet? Det enda som höll mig vaken, i tankarna var hoppet, hoppet om framtiden. Hoppet om ett bättre liv. Jag ville ha DET. Ett gult hus med vitt staket, den glufsande söta hunden som kom skällande med tungan utanför munnen vid första trycket på ringklockan, tre underbara barn, två tjejer och en kille. Den man som skulle älska mig förevigt. Jag ville stå vid altaret i vit klänning, uppsatt hår och med mina närmsta vänner leende emot mig. De blixtrande kameror som bländade oss vid bröllopsvalsen. Jag ville ha framtiden. Jag ville åldras, åldras med någon. Jag ville inte leva ensam i en etta, äta nudlar varje dag och sova till 12. Ja, allt som höll mig vaken var hoppet.
