Part 2
Livet bland överklassen -del 2
Det slutade med att jag valde en rosa klänning från någon designer med prislappen fortfarande kvar. Jag använde aldrig samma kläder två gånger, något min mor lärt mig som ung. Jag bestämde mig för att håret var ett hopplöst fall, något sömn inte kunde fixa, men än en gång, det ingen kunde fixa kunde benjamin fixa, så jag gick med tunga steg nerför trappan till ateljén och bad Holly, min hushållerska, ringa och boka tid. Jag gick vidare in till vardagsrummet, där min mor befann sig. När jag artigt hälsade god morgon vände hon sig om och stirrade på mig med ett chockerat uttryck i ansiktet.
-Vad har hänt med ditt hår?! Stönade hon och började granska mig från topp till tå, troligen för att försäkra sig om att det verkligen var jag, och ingen zombie som stod mittemot henne.
- Jag hann inte duscha igår, försäkrade jag henne medans jag ryckte på axlarna och hon smackade missnöjt med tungan.
- Vi borde ta dig till Benji omedelbart! utbrast hon och började gå emot den enorma plasma skärmen som såg ut som en tv , men faktiskt var en telefon.
Jag hann stoppa henne innan hon börjat slå numret till min räddare i nöden och förklarade lugnt och sansat att jag redan bett Holly ringa honom. Hon drog en lättnad suck och smekte mitt ansikte innan hon vände sig om och plockade upp ett enormt vitt kuvert och gav det till mig.
-Brunch, klockan 12 vid hotel grande. Sa hon innan hon lämnade mig.
Jag kollade på klockan och jag kände hur ett panikanfall var nära att komma. Bara två timmar kvar tills jag skulle äta brunch, jag var tvungen att skynda mig till Benji för att inte skämma ut mig totalt på stan med mitt bruna lockiga hår som stod rakt upp likt en punkares. Jag sprang med mina långa ben ut till limousinen och kollade mig hela tiden till höger och vänster för att försäkra mig om att ingen skulle se mig. Livet som kändis var inte det lättaste precis. Jag måste alltid leva upp till normen om hur en kändis måste vara, välsminkad, fina kläder, en bra förebild, inte snacka skit, endast för att undvika de stora skandal tidningarna som skulle komma morgonen efter om jag bröt mot något av det. Ibland brukade jag drömma mig bort, drömma mig bort till ett liv där jag kunde vara, tänka och framförallt se ut hur jag ville. Men jag var tvungen att acceptera mitt kändisliv, det som folk drömmer om att vara.
Jag satt i baksätet i limosinen och lutade mig tillbaka och tittade ut på manhattans stora stad. I ögonvrån fick jag se några galna fans som pekade och skrek som om att de blivit galna. Tänk att jag har åstakommit något stort här i världen, jag var nästan större än den där britney spears som jag alltid sett upp till som barn. Nu är det tvärtom, nu är det äntligen folk som ser upp till mig. Bilen stannade med ett ryck, vi var framme hos Benji. Hans ögon svimmade nästan när han fick se mitt rufsiga hår. Jag skämdes över mitt utseende och kollade genast ner på det vita klinkergolvet. Han tog alltid emot mig med öppna armar, den där Benji. Han la handen på min korsrygg och förde mig till en port med mörka glasväggar. Detta var något nytt.
- Ett specialrum till speciella kunder, förklarade han.
Jag tolkade min egen översättning, ett rum med så mörka fönster att även om någon hade med sig en röntgenapparat skulle ingen se in vem som behövde en akut hårvård. Antigen var rummet till för kändisar, eller de personer som stormade in med en kvast som hår. Jag hade känt Benji alldeles för länge för att förskräckt ana de sista. Jag kände hur rodnaden smög sig uppåt längs min hals, tills den tillslut nådde sitt mål, kinderna. Typiskt mig, alltid skämma ut mig. Det räckte väll inte tillräckligt att storma in med det hemskaste håret någon sett på Manhattans mest eftertraktade och exklusiva salong. Jag skulle självklart se ut som en tomat i ansiktet också.
